Århundrade
Enhet utanför SI för att räkna tid · storhet: tid
År 1859 avslutade Urbain Le Verrier sin beräkning av Merkurius rörelse och fann en avvikelse. Periheliet ryckte fram snabbare än de kända planeternas dragning tillät — med omkring 38 bågsekunder per århundrade enligt hans siffror. Talet var litet, beräkningen gedigen, och gapet slöt sig inte.
Le Verrier bestämde att en planet dolde sig mellan solen och Merkurius, och kallade den Vulcanus. Man sökte den under förmörkelser, amatörer «såg» den, dess bana beräknades. Vulcanus finns inte. Det var ingen planet som fattades: det var de rätta ekvationerna.
01 · Definition
Ett århundrade är hundra år. Det är hela definitionen: där finns ingen planetrörelse, ingen svängning i en atom, ingen normal av något slag. Det är en räkneenhet — tio gånger tio, inte mer.
För astronomer är århundradet ändå en arbetsenhet med exakt längd. Det julianska århundradet är 36 525 dygn, alltså hundra julianska år på 365,25 dygn vardera, eller 3 155 760 000 sekunder. Här mäts ingenting: talet fastställdes, och just det gör det användbart.
Det är ingen tillfällig bekvämlighet. Tröga effekter i mekaniken heter precis det: sekulära. Precessionen, ett periheliums vandring, bromsningen av jordrotationen — alla anges per århundrade, eftersom de över ett år är för små för att synas, och över ett årtusende upphör formeln att vara linjär.
Panelen till höger räknar fyra sådana gångar. Reglaget anger hur många århundraden som gått och visar när det uppsamlade blir synligt.
Fyra tröga gångar. Den blå kurvan visar hur mycket som samlas under det valda antalet århundraden; den röda linjen är tröskeln där effekten blir synlig i observationerna. Somliga passerar den på ett århundrade, andra behöver tjugo.
Merkurius återvänder inte till samma punkt: ellipsen vrider sig långsamt kring solen och periheliet kryper framåt. Det mesta av det kommer från de övriga planeternas dragning. Vad som blir kvar när alla räknats med är 43 bågsekunder per århundrade — och i ett halvt århundrade kunde ingen förklara det.
02 · Omräkning
Skriv in ett värde — bladet räknar om det
Som grund används det julianska århundradet: exakt 36 525 dygn. Det är den enda århundradelängden utan osäkerhet, eftersom den är fastställd och inte uppmätt.
Den tredje familjen i tabellen är sekulära takter. Ange ett antal århundraden, så visar tabellen hur mycket varje trög process samlar på sig under den tiden.
Nittonhundratalet är åren 1901–2000, inte 1900–1999. Årsräkningen började med ett; något år noll fanns inte, så det första århundradet gick från 1 till 100, och sedan dess slutar varje århundrade på ett runt tal i stället för att börja med det.
| Anmärkning | |||
|---|---|---|---|
| {u} | {name} | {value} | {note} |
03 · Storleksordningar
från ett århundrade till universums ålder04 · Mätinstrument
Inget instrument — men ett arkiv
Babyloniska skrivare antecknade förmörkelser med datum och klockslag. Att vi vet hur mycket jorden släpar efter den jämna tiden beror just på att dessa anteckningar finns: en förmörkelse beräknad för en jämnt roterande jord hamnar på fel plats, och av förskjutningen följer ΔT.
Ett observatorium mäter stjärnpositioner i årtionden och trycker en katalog. Ett århundrade senare jämförs de med en ny, och av skillnaden följer egenrörelser och precession. Ingen observatör ser hela mätningen. Ett par sådana rader börjar hos oss: Uraniborg på Ven, där Tycho Brahe mätte i tjugo år, ligger på svensk mark sedan 1658 — byggnaden är borta, journalerna finns kvar. Och Anders Celsius observationsserie i Uppsala växte till den äldsta obrutna mätserien i Europa.
En laserpuls går till reflektorerna som lämnades på Månen och kommer tillbaka ett par sekunder senare. Sedan 1969 vet vi därifrån att Månen avlägsnar sig 3,8 centimeter om året — 3,80 meter per århundrade — och att jordrotationen bromsas i motsvarande grad.
Fyrahundra klockor i olika länder fogas samman till en enda skala, TAI. Den går jämnt, jorden inte: skillnaden hopas, och därifrån vet vi att dygnet blir omkring 1,8 millisekunder längre per århundrade.
05 · Skrivregler
Med romerska siffror, och utan år noll
Århundradet har ingen officiell symbol: i SI finns det inte alls, och astronomer skriver cy eller century, ibland bara c. Det sista krockar med c för ljusets hastighet, så i formler föredras hela ordet. SI-prefix hör till året — ka, Ma, Ga — aldrig till århundradet.
En fälla för sig är åren före vår tideräkning. Historiker har inget år noll: efter 1 f.Kr. följer direkt 1 e.Kr. Astronomerna har det — för dem är år 0 detsamma som 1 f.Kr., och 2 f.Kr. är −1 — annars går inte räkningen med tidsintervall ihop. Samma datum kan alltså skrivas på två sätt, och de skiljer sig med ett.
06 · Grannenheter
Allt kring århundradet vilar på tio: året, århundradet, årtusendet. Ingen av dessa gränser motsvarar något i naturen. Den enda sneda skarven är den mot veckan: 36 525 låter sig inte delas med sju, så veckodagarna förskjuts från århundrade till århundrade och kommer aldrig tillbaka till samma plats.
1/100 århundrade
36 525 d
10 århundraden
Därför är århundradet bekvämt. Dygnet blir långsamt längre, men klockornas eftersläpning mot jordrotationen växer som kvadraten på tiden, och över hundra år är det redan tiotals sekunder. Ett år är för kort för att se det; ett årtusende för långt för att formeln ska förbli enkel.
07 · Historisk del
Först ett människoliv, sedan hundra år
Hos etruskerna slutade ett saeculum när den sista människa som fötts vid dess början dog. Längden låg alltså inte fast — hundra år, hundratio — och präster kungjorde slutet på det ena och början på det nästa. Enheten mättes mot ett människoliv, inte mot ett tal.
Dionysius Exiguus föreslog att räkna åren från födelsen och började med det första: nollan hade ingen plats i hans räkning, för de romerska siffrorna kände ingen nolla. Överenskommelsen har hållit i femtonhundra år, och varje tvist om när ett århundrade börjar kommer därifrån.
Le Verrier hade redan funnit Neptunus på papperet: 1846 såg Johann Galle den i Berlin exakt där den parisiska beräkningen placerade den. Han prövade alltså samma grepp en gång till: går Merkurius snett måste något osynligt dra i den.
Einstein räknade ut Merkurius rörelse med de nya ekvationerna och fick en extra vridning på 43 bågsekunder per århundrade — just det tal som blivit över. Ingenting hade justerats: värdet föll ut ur teorin av sig självt. Det är ögonblicket då den allmänna relativitetsteorin upphörde att vara en idé och blev fysik.
En enhet längre än en människa
Ett århundrade låter sig inte mätas med ett enda instrument. Vilken klocka som helst kommer inom hundra år att antingen stanna eller byggas om, justeras på nytt och flyttas. Kvar blir anteckningen: en tavla, en katalog, en rad observationer. Mätningen överlever varje apparat som deltog i den.
Härav århundradets besynnerliga egenskap. Det har ingen normal och ändå en exakt längd: 36 525 dygn, på sekunden. Hos varje annan enhet är det tvärtom — först normalen, sedan talet. Här kom talet först, och någon normal behövdes aldrig.
Katalog · måttenheter
Ett datablad för varje storhet
Sju SI-basenheter, tjugotvå härledda med egna namn, och de storheter utanför systemet som varken vetenskapen eller vardagen klarar sig utan. Var och en får sitt eget blad: definition, omräkning, instrument, skrivregler, historia. På 36 språk.